Krasa förändrades plötsligt när vi stod i kön till allsången på Skansen och började tala värmländska.
Krasa förändrades plötsligt när vi stod i kön till allsången på Skansen och började tala värmländska.
På Lidingö är vi solidariska och delar med oss till de som inget arbete eller hem har.
När jag dricker hemsöks min själ av proletären. Han lever undertryckt djupt inne i mig och när alkoholen slagit ut den konservativa jag tar han över.
Jag fantiserar mig hundra år tillbaka då en man uppskattades efter sina mödor och inte efter sina märkeskläder.
Jag vandrar i sotiga gränder, kilar ned i en källare och tar en, två, tre… femton stärkande och vandrar sedan hemåt i en förkolnad morgonstad där endast de oförtröttliga hororna fortfarande sliter för sin profit.
När jag var i Thailand noterade jag ett intressant särdrag hos de thailändska arbetarna. De arbetade inte överhuvudtaget. De satt och latade sig i skuggan eller drev planlöst runt på området.
Jag har på senare tid observerat att dessa små egenheter nu kännetecknar även de svenska byggarbetarna.
Lidingöbron renoveras ju som bekant, igen. Detta ska pågå i fyra månader och under tiden är hälften av körfälten avstängda. Köerna detta arbete föranleder är minst sagt påtagliga.
Att bron kräver fyra månaders arbete kan man ju tycka är lite egendomligt men i själva verket är det inte så märkvärdigt som man skulle kunna tro. Det befinner sig nämligen aldrig några arbetare på den! De lyser med sin frånvaro med undantag av mulna dagar då man kan skymta någon som går och mäter, muttrar och pekar.
Därtill är hastigheten sänkt till 30. För arbetarnas säkerhets skull. Vilka jävla arbetare?
Om någon berörd läser detta så kan ni ju kanske rannsaka er själva och åtminstone ta er till arbetsplatsen.