En gammal krönika

Ett kungligt bröllop

Frågan om vem som ska betala kronprinsessans och Daniel Westlings bröllop är en riksangelägenhet. På gator och torg, i etern och på nätet är vårt land tudelat. Rojalister och republikaner utkämpar sin hårdaste strid på mycket, mycket länge. Stämningen är hätsk och fientlig. De gamla klassiska argumenten dammas av och finslipas. ”Antidemokratisk”. ”En fin tradition”. ”Ett gigantiskt socialbidrag”. ”Bra reklam för Sverige i världen”. Tänk att en liten ring kan riva upp så mycket känslor. Rena rama sagan om ringen. Kvällspressen väser ”my precious” och lever rövare i detaljer och planering. Kungen och Silvia sitter, stela som två hobber, och läser upp meddelanden på Youtube. Som en mindre skäggig men mer gråhårig version av Gandalf dyker Tarras- Wahlberg upp och vill vara med och planera bröllopet.

Bröllopet ja, vem ska betala för det? Det lägger jag mig inte i. Förmodligen blir det vi skattebetalare. Kan inte tänka mig något annat. Det jag bryr mig om är – festen.

Då talar jag inte om balen på slottet. De blåblodiga ska självklart ha sitt. Tror inte jag och prinsessan Lillian har samma uppfattning om vad som kännetecknar en bra fest.
Nej, jag talar om festen som tillhör oss. Partajet som tillfaller folket.

Karnevalstämningen som är tradition när kungligheter gifter sig. Festen som börjar efter att Hans Majestät talat om nationens framtid. När han berättat om hur vi en gång för alla ska kväsa den ryska björnen. Efter att han dundrat att det är vi borgare och bönder som är nationens ryggrad. När han vänder sig om och går in till de sina, då tar vår, undersåtarnas, fest vid.

Öltält skall resas på den Kungliga huvudstadens samtliga torg. Från Kungsträdgården till Tensta torg ska ölen flöda. Över öppen eld ska det grillas lamm och gris. Vi ska gå man ur huse och dansa som epileptiker, hela natten lång. Männen ska ta på sig sina finaste kostymer och kvinnorna ska vara klädda i lätta bomullsklänningar. På Nytorget ska några dömda fångar hängas i prinsessans ära. Hon får benåda några av dem. Men inga direktörer. Hovet kan inte dra på sig folkets ilska genom att benåda några giriga direktörer i dessa tider.

Några få, utvalda, medborgare blir adlade. För tjänster de utfört gentemot vårt tacksamma land ska deras vapensköldar hänga i Riddarhuset och deras arvingar ska slippa betala skatt i all framtid. Kungen ska frikostigt dela ut förläningar och slott.

Henrik Schyffert ska klä ut sig till narr och glädja oss. Få oss att skratta. För, gör han inte det så jagar vi honom genom Gamla Stans gränder. Och trubadurer och sångare, EMD, Brolle Jr och Håkan Hellström ska spela tills fingrarna blöder.

När jag sedan vandrar hem längs Stockholms gator står solen redan högt på himlen. Utslagna fyllbultar sover längs fasaderna och jag är lycklig. Tänker att jag har varit med om en historisk händelse. Ett kungligt bröllop.